Att vara stark & finna trygghet

Jag stöter ofta på frågan; E hur kan du vara så stark i dig själv? Hur gör du och hur orkar du?

Ärligt svarat så vet jag knappt själv, men det började väl under min födsel då jag höll på att dö. Navelsträngen var lindad runt min hals ett antal varv och jag fick åka in och ut in i min mamma, haha låter så fel. Fick lixom min första fight direkt, att härda ut medan läkarna skulle försöka hjälpa mig och överlevde det gjorde jag allt.

Men jag kommer från svåra förhållanden där man mer tryckt ner varandra än att peppa varandra. Där avundsjuka, tragedier och elaka ord varit största delen av uppväxten, ordet kärlek har alltid funnits men hur väl man tagit vara och visat respekt och hjärtlighet mot varandra är en annan sak. Blivit stark i mig själv för att det varit min enda utväg, att även försöka hitta en trygghet i sig själv har jag varit tvungen att göra, för ingen annanstans kunde jag få den ifrån. Mitt liv har alltid varit lev här och nu eller dö imorgon. Även umgåtts med kompis kretsar där man även där ska försöka trycka ner varandra så långt som de bara går, det har aldrig varit min grej så snabbt blev jag offret för dem. Om jag säger såhär, jag är hellre ett offer som folk kastar skit på än en människa vållande till någonannans död eller ärr för livet.  

Min enda utväg för mig har varit att bygga en mur, en mur som ingen annan ska få ta sig igenom. Muren som är mitt skydd, min trygghet i livet. Där av har jag väldigt svårt att lita på andra människor, jag har haft svårt att prata. Jag har dragit mig undan och gått som en tickande bomb, dag ut och dag in. Det finns människor som jag direkt fattat tycke om och som jag vet att jag KAN vända mig till men för min mun har det varit som ett lås. Jag har försökt men de är först nu jag faktiskt tagit emot hjälp, under mina år i grundskolan så har verkligen andra människor kämpat med mig och verkligen visat att dem finns & försökt göra allt dem kan som står i deras makt. Men jag kom in i en period där jag stängde av helt, döljde känslor, jag drogs till dumheter, jag blev aldeless iskall som person. En väldigt djup period- 7 till 9:an och till slutet av sommaren 2012. Jag höll på att tappa vetet, jag sa till min mamma men spruttande tårar ner från min kind- ”Jag kommer åka till mormor, mitt liv är slut, jag klarar inte det här mer.. ” – Får rysningar bara jag tänker på dem åren, så nära var jag, flera gånger, så många gånger jag stuckit. Alltså det är galet att jag står här idag, förstår det egentligen inte.

Jag får än idag tacklas med folk som borde vara mig närmast säga till mig hur dålig jag är, misslyckad mm och jag vet inte på något sätt har jag alltid haft mina drömmar som en riktning och tagit in de dem sagt som peppning till framgång. Det jobbigaste i mitt liv är inte alla händelser och allt, utan de är att jag aldrig haft någon, någon som är en vuxen och det gör ont än idag. Och ta det inte fel, min mamma är världens bästa men det finns djupare saker som bärs på och där av gjort allt splitter.

Så svaret på frågan är att jag inte vet..  Kanske har jag haft som änglavakt eller så har jag bara haft otroligt med tur? Vad tror ni? 



Bra sagt! Du är sjukt stark!

2013-03-13 · 14:02:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback