Innan ni börjar läsa så vill jag bara meddela att jag absolut inte vet var jag vill komma med inlägget men eftersom de är min blogg och det är en del av mig, som en dagbok med annat trams så är det upp till er om ni vill fortsätta, för jag har ingen aning om var jag vill komma med detta inlägg med jag känner att jag måste skriva av mig lite..

 

16 jävla år- borde ju vara en av dem roligaste åldrarna att vara, säger många vuxna iaf. Kan inte hålla med även om jag önskar.. Under mina 16 år har jag levt i en otrygg miljö, jag har bla levt med en far som fram & tillbaka stuckit ur mitt liv och lämnat djupa sår av alla händelser när han kommit och gått. Jag har levt med vänner som valt drogerna och vänner som ringt när dem stått på tågspåret, alla har sina problem men mitt i allt har jag blivit som en magnet för allas problem.  Jag har levt med en släkt som i princip hatat varandra, jag sett på våld, alkolism och drogmissbruk. Jag har stuckit flera gånger, jag har svajat mellan liv & död.  Jag har fått gömma mig, fått samtal att någon vill göra mig illa, fått sticka i en bil för att någon var misstänkt för att ha beställt gevär en kväll och skulle skjuta mig och min omgivning, jag har levt med polis, ambulans och sjukhusvistelser. Mitt liv har och är galet, man kan aldrig vara lugn för det är jämt bråk och problem. Socialen, polisförhör, psykiskt och fysiskt våld, blivit filmad i underkläder mot min vilja som spreds och killen jag trodde jag gilla hånade mig för det och tyckte det var roligt. Jag har fått bo oss andra för att klara mig, samtidigt som alla problem runt omkring ska man leva med annat som kommer med tonåren som blir ytterligare en tyngd.  Alla idealer och annat som påverkar en och alla problem på det- klart att det skapar men, tablett missbruk, ätstörning och annat. Man kommer inte ifrån problemen ren, jag är ingen suuuuper hero även om jag tror det ibland. Man blir kall mot vänner, familjemedlemar och människor runt omkring, man låser in sig och håller allt inom sig. Man vet inte på vilket ben man ska stå och hur man ska klara sig. Jag går inte ens in på detalj på allt som skett i mitt liv, men man blir ständigt utpekad, folk tittar, sprider rykten mm- hur mycket ska man behöva ta? Alla krav, allt är krävande och allt måste man försöka klara av. Många går ovetande och förstår inte mitt beteende, jag går på en tunn tunn lina och vad som helst kan hända. Man klarar inte hur mycket som helst och det finns inga garantier på att man klarar sig levande. Det finns ett slut på allt men jag har alltid haft mina drömmar som en riktlinje vilket hjälpt mig vidare, vissa dagar är jag riktigt svag och vissa dagar är jag stark. Det finns ingen som förstår och jag vill inte jämföras eller bli utpekad som ett wierdo. Jag gör allt mitt bästa för att klara mig, för att ta mig vidare i livet. Jag vet inte när jag kan börja leva, jag drömmer varje dag om ett liv med lugn och ro och utan problem.  Det är allt jag vill och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig för det är det värsta jag vet, jag vill att folk ska se vad jag klarat och vara stolt över mig istället. 

- Ett barn slutar aldrig älska sina föräldrar, dem slutar älska sig själva.