Stay strong
Helt körd, idag svartande allt pga en enda person. Imorgon ska lappen om förberedelserna till nationella provet in, alltså förberedelserna till talet jag ska hålla på tisdag MEN jag har inte skrivit något alls. Suttit i timmar & försökt komma på vad jag ska skriva om men det är tomt i huvudet och jag är inte alls på humör. Rummet är kaos, jag har inte ens börjat på något tal.. Det här är inte alls likt mig, brukar alltid ha fantasi men inte idag när man behöver den som mest, suck! Vill verkligen inte till skolan imorgon, men måste lämna förberedelse lappen för annars får jag inte göra första delen på nationella, fan fan fan. Får försöka komma på någon lösning ikväll, paaaaniiik.
Men det är bara att samla på sig ny positiv energi och ta tag i situationen, ska inte låta människan förstöra något mer i mitt liv. Ska nu ta lite sömn & se om jag kommer på något imorgon bitti till mitt tal, håller tummarna. Pepp pepp pepp!
Men det är bara att samla på sig ny positiv energi och ta tag i situationen, ska inte låta människan förstöra något mer i mitt liv. Ska nu ta lite sömn & se om jag kommer på något imorgon bitti till mitt tal, håller tummarna. Pepp pepp pepp!
Det räcker & någon måste våga träda fram
Varje dag utsätts jag för psykiskt terror av en vuxen människa & jag ska inte få säga ifrån? Folk ber mig vara tyst & att jag inte ska bry mig och låta detta fortsätta för tids nog kommer denna människa få sitt straff. Men hur mycket ska jag behöva lida & genom gå? Det finns en gräns och den är nådd. Som barn/ungdom verkar man inte ha någon rättighet alls, allt ska tystas ner och skit ska bara ösas på. Jag godtar inte detta från någon vuxen människa eller annan person att jag ska vara tyst och bara ta emot skit, det är sjukt! Hur långt ska det behöva gå? Att jag ska behöva ta livet av mig för att soc och polis ska förstå att detta inte är någon lek?! Men man vet ju redan hur många ungdomar som förlorat livet pga deras inkompetens hos soc mm. Unga barn som tar sitt liv mot protest för att folk ska öppna ögonen. Men som samhället ser ut idag verkar människorna ändå inte reagera eller se varnings signaler, hur blev dem ens anställda? Det räcker, nu slår jag ifrån. Ingen har rätt att ustätta någon annan för psykiskt terror eller för psykiskt misshandel eller fysisk.
Jag väljer även att skriva ut detta öppet för att det är fler än jag som dagligen få genom gå sådan skit, vi är många som får kämpa med detta varje dag och med vuxna människor som ber oss vara tysta. Riktigt fegt och mesigt gjort av dessa som säger så.
Som jag skrev tidigare här på bloggen så är det faktiskt så i dagens samhälle att allt ska tystas ner, dels är det för att människorna skäms, är rädda, dem inte orkar bråka, men också för att dem inte vill att folk se dem med andra ögon.
Jag gått igenom tillräckligt i mitt liv, både det ena och det andra. Jag har blivit mot arbetad tillräckligt, för mig räcker det nu. Jag tänker inte vara tyst, låta mig slås ner längre och längre tills jag inte orkar stå på benen. Jag förstår dem ungdomar som valt att lämna jorden, dem har mig totalt! Det handlar inte om feghet, jag skänker alla mina tankar till er, massor av kärlek!
Ska soc, polis och andra inblandade komma om några månader och säga " oj här tog ett till barn livet av sig", kanske vi borde ha tagit det allvarligare???? Nej nej nej, tur att jag är så otroligt stark i mig själv och blivit så pass stark att jag orkar fortsätta efter alla år och inte ger mig. Jag tänker kriga för barns rätt i samhället och om det nu är så att jag ska behöva dra upp ögonlocken på varenda människa för att dem ska se så tänker jag göra det! Ska kriga för alla dem som mist sitt liv, ska kriga för alla dem där ute i samma situation som mig, det räcker.
Jag väljer även att skriva ut detta öppet för att det är fler än jag som dagligen få genom gå sådan skit, vi är många som får kämpa med detta varje dag och med vuxna människor som ber oss vara tysta. Riktigt fegt och mesigt gjort av dessa som säger så.
Som jag skrev tidigare här på bloggen så är det faktiskt så i dagens samhälle att allt ska tystas ner, dels är det för att människorna skäms, är rädda, dem inte orkar bråka, men också för att dem inte vill att folk se dem med andra ögon.
Jag gått igenom tillräckligt i mitt liv, både det ena och det andra. Jag har blivit mot arbetad tillräckligt, för mig räcker det nu. Jag tänker inte vara tyst, låta mig slås ner längre och längre tills jag inte orkar stå på benen. Jag förstår dem ungdomar som valt att lämna jorden, dem har mig totalt! Det handlar inte om feghet, jag skänker alla mina tankar till er, massor av kärlek!
Ska soc, polis och andra inblandade komma om några månader och säga " oj här tog ett till barn livet av sig", kanske vi borde ha tagit det allvarligare???? Nej nej nej, tur att jag är så otroligt stark i mig själv och blivit så pass stark att jag orkar fortsätta efter alla år och inte ger mig. Jag tänker kriga för barns rätt i samhället och om det nu är så att jag ska behöva dra upp ögonlocken på varenda människa för att dem ska se så tänker jag göra det! Ska kriga för alla dem som mist sitt liv, ska kriga för alla dem där ute i samma situation som mig, det räcker.
"Jag är en nybörjare"
Gaaaalet, gick till uteförrådet för att hämta in ett par skor och får syn på alla mina gamla grejer.. kunde inte låta bli att rota bland dem och jösses vilka minnen som låg där, priser, foton, gamla dagböcker, gamla kompishalsband mm. Jag började läsa några sidor ur mina dagböcker och rörd blev jag, vilka texter och så mycket känslor och händelser från det förflutna som jag klottrat ner.. En text som jag skrev när jag var 14 år tänkte jag dela med mig av nu..
Jag är trött på att lyssna på andra som kommer med sina kommentarer. "Att du inte kommer klara det" eller sådana kommentarer som "du är inte smart nog". Vilket stöd man har...? Om du bara klagar och kommer med dina löjliga kommentarer, vad gör du vid min sida? Jag vill inte vara kaxig eller nått men du lilla som håller på och trycker, kanske är jag inte den smartaste men jag vet att jag är en av dem med störst vilja och har kraft nog i mig att orka kämpa. Kanske är du bara avundsjuk, men vad vet jag? Jag har ju bara snart levt i femton år. (Jag är en nybörjare som ni säger...) Jag har mål och drömmar som jag haft sedan tre års ålder och som fortfarande är dem samma, men för er är det bara mål som ni säger att jag aldrig kommer att uppnå.. Men visst ha era åsikter fritt land. Visst i början sårade era kommentarer, men man har blivit starkare på vägen. Det positiva att era kommentarer peppar mig nuförtiden. Att ni inte bryr er mer om erat liv, men tydligen så är det roligare att lägga sig i andras liv...?
Det ni precis läst var en urdragning ur en av mina dagböcker jag fann, vilken powergirl. Bilden nedanför är lilla jag, dagens outfit fina läsare... Haha skyller på Britney Spears för outfiten, tog min inspo från henne som ung!
Det ni precis läst var en urdragning ur en av mina dagböcker jag fann, vilken powergirl. Bilden nedanför är lilla jag, dagens outfit fina läsare... Haha skyller på Britney Spears för outfiten, tog min inspo från henne som ung!
nuff said
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om folk som kommenterar onödiga, taskiga kommentarer till andra. Jag nämde även att de fanns en person som höll på här, jag gav personen en chans att sluta & de räckte tydligen inte. Har även talat om för personen in real men nada have happen så nu har jag blockat personen från denna sida.
Verkligen onödigt att de ska behöva gå så långt, varför inte bara sluta? Kan du inte styra dina fingrar på tangentbordet så borde du inte surfa runt på internet överhuvudtaget. Enough said.
sätta ner foten och slå näven i bordet
Jag förstår inte hur man kan vara så okänslig, jag vet vem DU är som sitter bakom skärmen & kommenterar min blogg och mina inlägg. Har du inge liv? DU sitter i precis samma sits som jag, blivit utkastad av ditt egna kött och blod, blivit sänkt pyskiskt osv och ändå sitter du & kommenterar saker som "drama queen" mm. Hur tänker du? Varför läser du ens min blogg & varför kmr du inte till mig i verkligheten, tycker sådant som detta exempel på människa har är ett vidrigt beetende. Att jag ens ödslar min energi på att skriva detta men faktum är att precis som denna människa finns det flera exemplar till som sitter bakom en skärm och trycker ner andra. Inte just här på min sida men sådant förekommer överallt, nätmobbning, näthat osv.. Det är inget jag accepterar och som sagt jag är emot all sorters mobbning och är så trött på sådant. Du/ni som håller på såhär borde skämmas, osäkra människor som måste trycka ner andra för att själva må bättre. Men min fråga, tror ni verkligen att du/ni vinner något på att sitta via en skärm och skriva skit saker till andra människor?! Jag har verkligen NOLL tolererans på erat beetende och här har de inte förekommit något grovt. Men om du/ni kan sitta här och skriva, var sitter ni då mer och skriver någon annanstans??? Även om det är små saker som förekommer då och då ska man ändå sätta ner foten och slå näven i bordet, DE RÄCKER! Åter till dig som suttit idag och kommenterat; jag har fakta och bevis på vem du är, kommer blocka din IP nästa gång något liknande förekommer + att jag kommer ta detta med dig som man säger face to face.
Diary
Innan ni börjar läsa så vill jag bara meddela att jag absolut inte vet var jag vill komma med inlägget men eftersom de är min blogg och det är en del av mig, som en dagbok med annat trams så är det upp till er om ni vill fortsätta, för jag har ingen aning om var jag vill komma med detta inlägg med jag känner att jag måste skriva av mig lite..
16 jävla år- borde ju vara en av dem roligaste åldrarna att vara, säger många vuxna iaf. Kan inte hålla med även om jag önskar.. Under mina 16 år har jag levt i en otrygg miljö, jag har bla levt med en far som fram & tillbaka stuckit ur mitt liv och lämnat djupa sår av alla händelser när han kommit och gått. Jag har levt med vänner som valt drogerna och vänner som ringt när dem stått på tågspåret, alla har sina problem men mitt i allt har jag blivit som en magnet för allas problem. Jag har levt med en släkt som i princip hatat varandra, jag sett på våld, alkolism och drogmissbruk. Jag har stuckit flera gånger, jag har svajat mellan liv & död. Jag har fått gömma mig, fått samtal att någon vill göra mig illa, fått sticka i en bil för att någon var misstänkt för att ha beställt gevär en kväll och skulle skjuta mig och min omgivning, jag har levt med polis, ambulans och sjukhusvistelser. Mitt liv har och är galet, man kan aldrig vara lugn för det är jämt bråk och problem. Socialen, polisförhör, psykiskt och fysiskt våld, blivit filmad i underkläder mot min vilja som spreds och killen jag trodde jag gilla hånade mig för det och tyckte det var roligt. Jag har fått bo oss andra för att klara mig, samtidigt som alla problem runt omkring ska man leva med annat som kommer med tonåren som blir ytterligare en tyngd. Alla idealer och annat som påverkar en och alla problem på det- klart att det skapar men, tablett missbruk, ätstörning och annat. Man kommer inte ifrån problemen ren, jag är ingen suuuuper hero även om jag tror det ibland. Man blir kall mot vänner, familjemedlemar och människor runt omkring, man låser in sig och håller allt inom sig. Man vet inte på vilket ben man ska stå och hur man ska klara sig. Jag går inte ens in på detalj på allt som skett i mitt liv, men man blir ständigt utpekad, folk tittar, sprider rykten mm- hur mycket ska man behöva ta? Alla krav, allt är krävande och allt måste man försöka klara av. Många går ovetande och förstår inte mitt beteende, jag går på en tunn tunn lina och vad som helst kan hända. Man klarar inte hur mycket som helst och det finns inga garantier på att man klarar sig levande. Det finns ett slut på allt men jag har alltid haft mina drömmar som en riktlinje vilket hjälpt mig vidare, vissa dagar är jag riktigt svag och vissa dagar är jag stark. Det finns ingen som förstår och jag vill inte jämföras eller bli utpekad som ett wierdo. Jag gör allt mitt bästa för att klara mig, för att ta mig vidare i livet. Jag vet inte när jag kan börja leva, jag drömmer varje dag om ett liv med lugn och ro och utan problem. Det är allt jag vill och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig för det är det värsta jag vet, jag vill att folk ska se vad jag klarat och vara stolt över mig istället.
- Ett barn slutar aldrig älska sina föräldrar, dem slutar älska sig själva.
Allt om skolgången och valen..
Får ofta frågan till varför jag bytte från Nv och varför jag inte studerar så som mode/design när jag älskar det så mycket.. Mode & allt det där tycker jag är roligt MEN jag vill inte satsa på utbildningen även om det skulle vara hur kul som helst, det är mer ett intresse och en hobby för mig, men man vet aldrig vad som sker i framtiden men just finns det inga planer på att gå vidare med det än att ha det som hobby.
Svaret på frågan varför jag bytte från Nv till djur.. Jag vill fortfarande läsa naturvetenskap men just då när jag började funkade de inte. Mitt liv blev mer & mer kaotiskt och studierna gick inte ihop med mitt liv. Det skulle inte finnas en chans till att klara utbildningen så som mitt liv såg ut då och det var tur att jag bött med tanke på hur mitt liv har sett ut efter det. Jag är jätte ledsen för det eftersom det var mitt val och de jag ville satsa på men jag bött även av anledningen att det skulle bli lite lång tråkigt att endast sitta i skolbänken utan någon praktik på övriga linjer som de finns. Jag vill ut, knyta kontakter & upptäcka saker och ting. Men gymnasiet som jag gick på då heter SES och det var en jättebra skola och allt men som sagt jag har fortfarande kontakt med flera av personerna i klassen & hade mitt liv varit annorlunda så hade det funkat.
Jag hann gå en månad på SES, eller aa jag var även där borta rätt mycket mot slutet för som sagt problemen tog över mer & mer. Jag kände då att antingen hoppar jag av skolan helt eller så byter jag till en annan linje och med något som jag älskar och vet att jag lätt som plätt kan klara av. Och självklart just då var valet att börja på ett annat gymnasium på en annan linje och då valde jag Djurgymnasiet med inrikting djurpark/sällskapsdjur. Men även där var jag borta nästan hela förra terminen, gick på möten, polisförhör och vice versa men mina mentorer visste på ett ungefär vad som hände.. Eftersom jag varit borta mycket har de resulterat att jag missat en hel del och det har varit extra jobbigt då även skit snack om mig & mitt liv började spridas, folk hittade på anledningar till varför jag var borta och dem betedde sig allmänt sviniga. Jag har fortfarande inte ställt dem mot väggen för låter karma sköta det, haha. - Orkade inte slösa den lilla energin som jag hade då på osäkra människor som inte har något annat liv än att prata om andras och dessutom så vet jag det mesta om deras bakgrund och får väl ha lite översyn på deras beteenden, eller? Nåja tillbaka till min skolgång..
Jag har aldrig varit så dålig som jag varit nu i skolan, men hmm om man tänker efter jag kan inte vara överallt och jag är 16 snart 17 år och det jag gått/går igenom ska ingen behöva göra! Men när jag talade om för min omgivning att jag ville byta linje från Nv fanns ingen vid min sida som supportade mig, alla såg ner på mig som om jag var en misslyckad och dum tjej. Men jag visste vad jag ville och jag visste även hur min skolgång skulle sluta om jag inte gjorde något snarast så jag bött och sket i resten. Det var det bästa valet jag någonsin kunde göra och idag inser dem runt omkring mig det också, men som ni kanske förstår.. inte lätt att stå ensam och nertryckt. Men nu har jag tagit mig igenom veckor efter veckor och jag försöker förbättra mig och se framåt, jag tycker jag lyckats helt okej ändå men tanke på allt som varit och är och jag tänker inte ge mig nu.
Skolan är toppen bra, sköna lärare och trevlig atmosfär att studera i även om min klass inte varit den lättaste att gå i då skitsnack, mobbning och osv sker men jag skiter fullständigt i alla hys. När jag började trodde jag dessa människor skulle vara ödmjukare och lojalare men min uppfattning har visat motsatsen på mycket, man ska passa sig för vem man pratar med mm.
Back to school, nu efter påsken har jag mycket att ta tag i- efter att jag fått beskedet i går att jag har F varning i en kurs pga min 43% frånvaro så förstår ni, har en del att ta upp men det blir inga problem.. Det är egentligen så himla enkelt men när man inte är i skolan så är det svårt att få något gjort. Många ämnen har gått bra så som sv och skrivämnen eftersom de är min starka sida. Men de har varit svårt, har slängts runt över allt och inte haft någon ro men ett annat besked jag fick i går är det nedanför och ni ser det har jag fått då jag gått nu i skolan.. Jag kan om jag vill och om jag går i skolan, så nu efter lovet så är det bara att kämpa in i det sista till sommarlovet och har lovat mig själv att jag inte ska vara borta alls dem sista 9 veckorna nu, men om det är tandläkar tid och så det räknas inte som frånvaro då jag har sjukintyg. Det jag menar att även om de är tufft och jag är hur trött som helst så ska jag slita mig upp ur sängen och gå dit.
Jag vet att jag ska studera natur efter gymnasiet och jag vet på ett ungefär vad jag vill arbeta med i framtiden men jag låter nu allt stå öppet och saker kan förändras MEN förändrigar betyder inte alltid något dåligt tänk på det.
Svaret på frågan varför jag bytte från Nv till djur.. Jag vill fortfarande läsa naturvetenskap men just då när jag började funkade de inte. Mitt liv blev mer & mer kaotiskt och studierna gick inte ihop med mitt liv. Det skulle inte finnas en chans till att klara utbildningen så som mitt liv såg ut då och det var tur att jag bött med tanke på hur mitt liv har sett ut efter det. Jag är jätte ledsen för det eftersom det var mitt val och de jag ville satsa på men jag bött även av anledningen att det skulle bli lite lång tråkigt att endast sitta i skolbänken utan någon praktik på övriga linjer som de finns. Jag vill ut, knyta kontakter & upptäcka saker och ting. Men gymnasiet som jag gick på då heter SES och det var en jättebra skola och allt men som sagt jag har fortfarande kontakt med flera av personerna i klassen & hade mitt liv varit annorlunda så hade det funkat.
Jag hann gå en månad på SES, eller aa jag var även där borta rätt mycket mot slutet för som sagt problemen tog över mer & mer. Jag kände då att antingen hoppar jag av skolan helt eller så byter jag till en annan linje och med något som jag älskar och vet att jag lätt som plätt kan klara av. Och självklart just då var valet att börja på ett annat gymnasium på en annan linje och då valde jag Djurgymnasiet med inrikting djurpark/sällskapsdjur. Men även där var jag borta nästan hela förra terminen, gick på möten, polisförhör och vice versa men mina mentorer visste på ett ungefär vad som hände.. Eftersom jag varit borta mycket har de resulterat att jag missat en hel del och det har varit extra jobbigt då även skit snack om mig & mitt liv började spridas, folk hittade på anledningar till varför jag var borta och dem betedde sig allmänt sviniga. Jag har fortfarande inte ställt dem mot väggen för låter karma sköta det, haha. - Orkade inte slösa den lilla energin som jag hade då på osäkra människor som inte har något annat liv än att prata om andras och dessutom så vet jag det mesta om deras bakgrund och får väl ha lite översyn på deras beteenden, eller? Nåja tillbaka till min skolgång..
Jag har aldrig varit så dålig som jag varit nu i skolan, men hmm om man tänker efter jag kan inte vara överallt och jag är 16 snart 17 år och det jag gått/går igenom ska ingen behöva göra! Men när jag talade om för min omgivning att jag ville byta linje från Nv fanns ingen vid min sida som supportade mig, alla såg ner på mig som om jag var en misslyckad och dum tjej. Men jag visste vad jag ville och jag visste även hur min skolgång skulle sluta om jag inte gjorde något snarast så jag bött och sket i resten. Det var det bästa valet jag någonsin kunde göra och idag inser dem runt omkring mig det också, men som ni kanske förstår.. inte lätt att stå ensam och nertryckt. Men nu har jag tagit mig igenom veckor efter veckor och jag försöker förbättra mig och se framåt, jag tycker jag lyckats helt okej ändå men tanke på allt som varit och är och jag tänker inte ge mig nu.
Skolan är toppen bra, sköna lärare och trevlig atmosfär att studera i även om min klass inte varit den lättaste att gå i då skitsnack, mobbning och osv sker men jag skiter fullständigt i alla hys. När jag började trodde jag dessa människor skulle vara ödmjukare och lojalare men min uppfattning har visat motsatsen på mycket, man ska passa sig för vem man pratar med mm.
Back to school, nu efter påsken har jag mycket att ta tag i- efter att jag fått beskedet i går att jag har F varning i en kurs pga min 43% frånvaro så förstår ni, har en del att ta upp men det blir inga problem.. Det är egentligen så himla enkelt men när man inte är i skolan så är det svårt att få något gjort. Många ämnen har gått bra så som sv och skrivämnen eftersom de är min starka sida. Men de har varit svårt, har slängts runt över allt och inte haft någon ro men ett annat besked jag fick i går är det nedanför och ni ser det har jag fått då jag gått nu i skolan.. Jag kan om jag vill och om jag går i skolan, så nu efter lovet så är det bara att kämpa in i det sista till sommarlovet och har lovat mig själv att jag inte ska vara borta alls dem sista 9 veckorna nu, men om det är tandläkar tid och så det räknas inte som frånvaro då jag har sjukintyg. Det jag menar att även om de är tufft och jag är hur trött som helst så ska jag slita mig upp ur sängen och gå dit.
Jag vet att jag ska studera natur efter gymnasiet och jag vet på ett ungefär vad jag vill arbeta med i framtiden men jag låter nu allt stå öppet och saker kan förändras MEN förändrigar betyder inte alltid något dåligt tänk på det.
Ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten
