Sedan i somras haft bullemi som sedan även utvecklades till anorexia. Jag gick ner från 53 till 36 på ca tre månader. I början drog jag endast ner på maten, vilket jag nu känner att jag inte alls borde gjort, varje dag blev det mindre och mindre portioner. Till slut blev det inget alls, jag blev beroende att helatiden kolla min vikt, man kände sig så lätt, så skör, så fri, en oslagbar känsla. Älskade speglar och att se hur mina ben stack ut, kom flera gånger på mig att stå och klappa min kropp framför spegeln, kände mig så fin. Dock finns det ju även en baksida, för jämt och ständigt, kände jag mig trött och svag, svårt att koncentrera sig, min mens slutade, riktigt rädd blev jag för tappande av hår, samt få ytterligare kroppsbehåring som man kan drabbas av. Jag blev akutinlagd för dropp på grund av brist på olika kroppssalter, mitt hjärta höll på att stanna. Lite senare inlagd på psyket i Örebro, under några veckors tid.

Den hemskaste tiden i mitt liv, bli behandlad som en marionettdocka, inlåst i en lokal utan tillgång att gå ut, bestämda tider för toalett besök. Under hela tiden har jag vetat om att det är fel, men det känns ju så bra.. har alltid velat vara smal.. när jag äntligen blev det kändes det som om alla bara ville förstöra för mig, kände en orättvisa, varför ska andra få vara fria och göra som de vill, när jag själv inte får det? Jo för att jag blivit en fara för mitt egna liv. Just nu kan jag inte säga att jag är frisk, sedan tiden jag blev utskriven har jag ständigt spytt varje dag, spyr upp allt jag får i mig, ännu en gång har min mens slutat vilket betyder att jag är påväg åt samma håll igen. Blodprov, plus, blodtryck, vikt måste jag ständigt kolla varje vecka, en gång i månaden åker jag upp till ätstörningskliniken i Örebro.

Som de flesta vet om är jag en perfektionist, noggrann, älskar att hålla på med idrott och dans, min passion om man ska kalla detta för något, jag blev utesluten från både dansen och idrotten, kände att jag ville dö, fanns inget som kunde hålla mig kvar på fötter, de hade ju tagit ifrån mig mina vingar, hur skulle jag då kunna flyga? Såg fram emot flera aktiviteter som exempelvis en volleybollturnering, samt säffsen-resa, dock blev detta struket för min del i sista minuten, blev besviken, många tårar spilldes på grund av det.

Har nu blivit godkänd att få vara med på idrotten, samt att jag nu på måndag tänker sätta igång med dansandet igen, mina normala träningsbeteenden, har även länge funderat på att börja gymma, dock är inte det aktuellt för min del.. Eftersom att jag är på väg tillbaka till det gamla, det dåliga, riskerar jag nu, igen att bli inlagd, dock under en längre tid. Något jag inte alls vill, för min del vet jag att detta inte kommer gå över, men det gäller ju inte alla.. Det hemskaste är ändå att jag accepterat detta, att jag tänker klara mig så gott det går till det är över..

Detta var en text av en 16 årig tjej vid namn Filippa, jag är så glad att hon delade med sig av detta till mig och till er läsare. Hon har även skrivet en novell utifrån henne själv och hon fick ett A  på novellen, samt gick vidare med i lilla nobell om intresse finns. Klicka HÄÄÄÄR för att läsa den!!!

FILIPPA  , du ska veta att du inte är ensam om detta. Finns inget att skämmas för, fler i världen känner precis som du men.. 

(Bild lånad från weheartit)