Jag förstår precis hur du känner – Nej du har ingen jävla aning

”Jag är min egen familj” är ett uttryck som jag allt mer vänds till. Jag har blivit sviken, lämnad, sparkad, slagen, spottad mm- listan är lång. Men jag står här i dag, vissa dagar starkare och andra svagare. Varje dag kämpar jag för min överlevnad, att finna en trygghet och en plats med lugn och ro.


Mitt liv är/ har verkligen varit helt sinnes sjukt, men idag kändes de som jag växte otroligt mycket- Jag gjorde något som jag aldrig trott jag skulle göra, jag överraskade mig själv. Jag tog modet, pushade mig själv och tog ett stort steg.


Jag lever från dag till dag, orkar inte längre planera saker i minsta detalj. För jag kan aldrig veta vad som händer på vägen, mycket kan ändras. Bara för att jag känner mig stabilare än igår så betyder det inte att jag är de imorgon.

Jag har inte bara många gånger tänkt på att lämna, utan jag har varit nära. I dem tuffaste dagarna när man grubblar extra mycket och allting bara snurrar, när vännerna kommer in, drogerna, alkoholen och allt; då är det inte lätt.  

Så många vänner som valt drogerna, alkoholen, livet på gatan eller andra sidan, jag kunde lika gärna vara en av dem.  Så många gånger jag flummat i miljöerna, blivit erbjuden, förföljd, frågat mig själv: ska jag? En så länge, jag har klarat mig rätt bra, hyfsat.. Jag menar de kunde ha varit värre. Jag är fullt medveten om vad som händer, jag vet konsekvenserna, jag har koll men ändå lockas man när allting sviktar och vänder ner. Men jag är stolt över mig själv, ensam men stark.

Alltså det hade varit konstigt om jag kommit undan och klarat mig ur allt utan men för livet, jag är ingen superhero även om jag trott de ibland. Men ärren visar bara på att jag också är mänsklig, att jag för en gångs skull krypit ut mitt iskalla skal. 

Så mycket problem jag slängs omkring i, så mycket jag får vara med om som jag inte ska behöva. Jag vet att jag är stark men jag vet att jag även har dagarna då jag är riktigt svag, så ostabil att jag nästan kan gå med på vad som helst och de är dem dagarna som är farliga.

Men jag har förövrigt koll på livet, går inte härifrån precis smärtfritt men jag menar det funkar. Många tror att jag skäms. Men varför skulle jag? Inte precis så att jag valde att hamna här.. Det som leder mig till att fortsätta det är alla smällar och jag är nyfiken på framtiden. Jag har mål som jag måste klara av, jag har mina drömmar även om jag lagt dem på sidan den sista tiden men dem finns ändå alltid där i bagaget.

Jag har så mycket, lixom inte bara dem där ”tonårs” problemen som alla går igenom när man växer utan så mycket mer.  Jag vet inte vem jag är, men jag vet vem jag inte är. Jag är inte längre säker på någonting, men jag vet ensak- för den ni tror att jag är, de inte jag. Jag tänker inte göra det här, jag tänker inte lyssna till alla andra. Jag tänker inte ta mer ansvar för jag orkar inte det- jag är för ung, det är så mycket jag inte vet, så mycket jag inte känt, så många saker jag vill göra, borde göra, massor av fel, jag borde göra mer fel. Ingen kan veta hur någon annan känner, men man kan visa att man bryr sig och det betyder allt för mig nu i allt mitt tvekande och snurrande.

Jag tänker klara det här, jag tänker göra det. Ni kan inte säga att Ni vet hur det känns.

Ni känner inte mig, jag känner inte er.

För ingen känner samma sak.

Det är olika för alla.

Men man kan välja att bry sig. Det är skillnaden.
 
 


Känner verkligen igen mig jätte mycket i din text, speciellt det där med drogerna, alkoholen & när man blivit erbjuden vissa grejer & ställt sig frågan om det verkligen är värt det osv. Kram

2013-03-09 · 10:05:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback