A little voice

 Jag blir så trött på människor, jag är den person som nästan alltid när jag är med andra människor kollar av deras beteenden och hur dem agerar. Jag ska alltid på något sätt kolla igenom människorna jag träffar, my thing i guess. 

En sån där typiskt grej som alltid dyker upp bland mina tjej vänner är vikten, ALLLTID ALLTID ALLTID!! Oavsett vad man samtalar om så kommer det ämnet upp, går inte att slita sig ifrån. Jösses jag vill ha din kropp, gud va smal du är, måste gå ner i vikt, åå jag vill se ut som henne och bla bla bla.. Helt galet och jag blir galen!

För mig är det världens jobbigaste ämne, allt snack om jämnföring, utseende, mat och träning- min svaga punkt. Att få ångest över minsta lilla, att känna att man inte duger och måste göra förändringar osv, shiiiiit. Jobbigaste tiden med maten, grundskolan och allt därpå..

 Människor var på mig jämt, random människor tog kontakt med mig, sök hjälp, du är sjuk, samtal på samtal, blickar på mig mm- shiit vilken press och ju mer press dem gav mig ju värre blev allting. Allt skitsnack och blickarna var man än gick- fyfan det gjorde så jävla ont och ingen kunde fatta varför jag inte åt. Blev stämplad och pressen från alla blev högre och till slut blev allting som en tävling. 

Varannan dag mat, var tredjedag mat, hoppa över måltider och tanken på att bara bli smal och bli glad. Allting kom med problemen och från allt detta snack om idealer och  jag vet inte vad.. STRESS. Jag vet inte hur men tog tag i de själv, det hann inte gå lså långt enligt mig själv men enligt läkare så hade de gått över 70 % och jag var i riktig fara men jag har blivit bättre men det går idag i perioder. Vissa dagar är värre än andra, ångest och onda tankar. Var ett tag spegelberoende, då menar jag spegelberoende- kunde inte gå någonstans utan där det inte fanns speglar. Besatt av spegelmonstret. 

Jag jobbar med mig själv varje dag, för att slippa sjukhus och för att slippa all den där jävla skiten. Efter sommarlovet 2012 bestämde jag mig för att börja försöka äta igen som normalt och inte för att göra andra gladare utan för mitt eget bästa även om det var de värsta som jag kunde tänka mig att göra. Rädd för att äta, rädd för att bli tjock, överallt ifrån blev man påverkad. SJUKT. Sen dess har jag ätit skollunchen varenda dag även om jag bara vill springa iväg och gråta, även om det säger stopp. Frukost ibland och middag varje kväll olika mängder men jag försöker och idag så väger jag helt normalt och äter som sagt bättre vissa dagar och andra sämre. Ordet normalt skrämmer mig, hatar ordet och hatar tanken på vikt och allt de där med att se människor som är smalare än en mig själv äter upp mig innefrån. Där inne väger jag som luft och ute väger jag normalt, crazy. 

Men jag kämpar varje dag men tankarna finns alltid där och kommer alltid göra det på ett eller annat sett. Att pressa sig igenom snacken om utseende och skönhet och allt de där är en kamp men jag tar mig igenom det. Jag har kommit en bra bit påvägen med allt men en lång väg kvar att gå och något kommer får ta smällen men som sagt det är omöligt att ta sig igenom allt som pågår i mitt liv och inuti mig utan något sår. Oavsett om jag väger bra eller dåligt, normalt eller ej så kommer tankarn alltid vara bosatta hos mig och pressa mig. 

Jag är otroligt ledsen att jag tappat så mycket muskler och för att så mycket fått ta smällar, min hälsa och allt, men det var min enda utväg och kommer alltid på något sett vara det, vare sig jag vill eller inte men ensam men stark.



 
 
 
 
 
 
 


Hej har du ett shönt lov?

Svar: Ja, själv? :)
Emilia Larsson

2013-04-04 · 22:22:08

Ta och ät kvinna du är snygg som du är !!!!!! (Läste inte hela texten)

2013-04-04 · 22:29:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback