Jag har varit med om en hel del, allt började nog i trean/fyran i lågstadiet, jag har alltid varit den här tjejen som har haft sin egna stil, trott på sig själv till 110% och alltid haft folk som hatat mig. Jag har varit mobbad i ca 12 år, snart 13.

Som sagt, allt började i trean eller fyran av lågstadiet. Det var så folk började kalla mig för fula ord, för både det ena och det andra, jag blev slagen, misshandlad rent ut sagt. Jag har aldrig haft en ända vän, någon som man kan träffa, prata och bara vara med utan några krav på hur man ska se ut och vara osv. Jag har alltid varit ensam, precis som nu. Dessa slagen oc orden, och misshandlen har förföljt mig i 12 år om inte mer. Och det har satt sina djupa sår i mitt hjärta, själ och inuti min kropp. Jag tappade självförtroendet på grund av allting alla andra sa och så. Till slut så vägrade jag att gå till skolan ( detta var typ i femman) jag satt hemma ett helt jäkla år från skolan och isolerade mig från allting, omvärlden helt enkelt. Och ingen märkte att jag var borta, ingen såg att jag inte dök upp på ett år och det gör så jäkla ont i mig nu när jag tänker efter, var jag verkligen så osynlig? Mobbningen och allting fortsatta, slagen och sparkarna blev hårdare, jag var livrädd för att gå ut, för att gå till skolan. ( detta pågick ett tag?.. Åren gick och nu skulle jag börja gymnasiet, Det funkade den första månaden typ, sen brast allting åt helvete igen. slagen, orden, sparkarna, allting kom tillbaka. Folk spottade på mig, knuffade in mig i skåp, blev nedknuffad från en stentrappa i skolan av typ 10tal killar.. Det var då jag beslutade att lägga ner skolan helt. Så på grund av mobbningen så kunde jag inte gå klart gymnasiet..

Jag har även fått "diagnosen" Socialfobi, och jag har den starka versionen av det tyvärr. Jag har inga vänner och klarar inte av att gå i skolan, jobba eller ens gå och handla själv. Och allt det är på grund av mobbningen, och det suger ganska hårt.

Så idag just nu, går jag hos psyket typ 1-2 gånger i veckan för att bearbeta precis allting som har hänt i mitt liv. Jag skriver även mycket om det i min blogg bara för att jag vill stoppa mobbningen som finns i skolan, på jobb osv. Under alla dessa år så har jag även haft starka självmordstankar, och även förlorat min "bror" i självmord.

För mig har livet aldrig varit lätt, jag har aldrig kunnat se livet som en bra sak. Men jag antar, att det bästa är att jag har kämpat och kämpat, och nu står jag här och jobbar på att få mitt liv tillbaka.

Detta var en text av en 19 årig tjej vid namn Madeliene som berätta om sitt liv som offer för mobbare. Jag tycker det rent ut sagt är förjävligt att de ska behöva gå så många år utan att någon gör något. För att komma till hennes blogg så klickar ni HÄÄÄÄÄR!

Madeliene  “You don't need anybody to tell you who you are or what you are. You are what you are!” 
― John Lennon



(Bild lånad från weheartit)