Även om de kräver misstag ibland..

 

 

Imorgon 1 mars kommer jag påbörja min 30 day shred (om ni kikar något inlägg under detta så ser ni vad det är), jag ska även ställa upp i 3000 situps- utmaningen som ni kan finna HÄÄÄÄR+ fortsätta köra min löpning, powerwalk varje dag!! 

 

När man tränar är de även viktigt att äta rätt för att se resultat och ordentligt. Att dricka vatten är även något som man måste göra! Det som kommer bli min utmaning det är maten och att dricka vatten, som i dagsläget har jag haft problem med mat- slarvat, hoppat över, svält mm i perioder och jag dricker 1-2 små glas vatten per dag.. Som ni märker, dags att få ordning på detta!!

Varför jag gör detta? Bli a fitness women, haha. Nej inte bara, men jag vet att när jag tränade som mest både gymnastik och fotboll så mådde jag så jääääkla bra och jag presterade även bättre i skolan och jag var helt enkelt gladare och mindre sjuk. 

 

Sista åren har jag varit sjuk konstant, fått nedsatt imun försvar, näringsbrister, tappat muskler och fått sämre kondition. Jag skäääääms så för att jag lät det gå så långt allting, att jag lät mina självdestruktiva tankar och problem runt om, dramatiska händelser förstöra så mycket för mig och mitt liv. Men jag går mot ljusare tider och är starkare än någonsin. Siffrona på min ålder växer inte bara, jag växer i själen och i huvudet varje dag, jag blir mognare och klokare var dag. 

 

Jag är stolt över mig själv på många sett men även besviken på andra, men jag jobbar mig framåt varje även om jag inte har en hel familj, släkt som håller ihop eller har han som ringer mig som pratar med i timmar om allt mellan himmel och jord och även om jag inte har dem som stöttar mig i mina val. Men jag är van, men ensam starkast i mitt fall. Du är dig själv närmast som min mamma alltid säger, jag behöver bara människorna i min närhet som accepterar och älskar mig för den jag är. 

Jag tänker inte jaga och ändra på mig, jag har mina fantastiska vänner- Även om vi inte träffas varje dag så vet vi att vi alltid har varandra och det är så sköööönt att kunna ha såna relationer. Jag vet att jag även har vänner som kommer och går och de accepterar jag så länge dem är ärliga och inte går bakom ryggen. Alla går vi igenom tuffa perioder eller byter skola, flyttar eller har annat att göra som gör att tiden far iväg. Men förhoppningsvis vet dem att jag fortfarande finns kvar om dem vill återvända. Vi alla växer, vill prova på nya saker, träffa nya människor och är dem riktiga vänner så återvänder dem tids nog. Alla är vi vandrare och försöker finna vår plats här i världen. 

 

Jag har gått igenom en hel del i mitt liv, jag har gjort många dumma val och misstag men idag när jag ser tillbaka så gjorde jag mitt bästa vid de tillfället och jag gjorde dem val som hjälpe mig i den stunden. Idag kan jag se tillbaka på det som lärdomar och inte misstag. Jag kan även se mig klokare än då och se att jag förändrats till något så mycket större och bättre. 

 

Jag har tagit tag i mitt liv, jag har vågat och fortsatt, även om jag varit nära att lämna livet här på jorden och även om jag får downs så torkar jag tårarna, plåstrar om såren och knyter närvarna och reser mig upp. Vi alla vet att tonåren inte är något lätt men sen därpå att få andra och större problem på det är bara otur men allt är en lärdom för mig. Jag ska göra mitt bästa, även om det bästa kräver misstag ibland. 

 

 

 

sv: Tack så mycket :)

sv: Okej, vart ska jag börja? Har sedan i somras haft bullemi som sedan även utvecklades till anorexia. Jag gick ner från 53 till 36 på ca tre månader. I början drog jag endast ner på maten, vilket jag nu känner att jag inte alls borde gjort, varje dag blev det mindre och mindre portioner. Till slut blev det inget alls, jag blev beroende att helatiden kolla min vikt, man kände sig så lätt, så skör, så fri, en oslagbar känsla. Älskade speglar och att se hur mina ben stack ut, kom flera gånger på mig att stå och klappa min kropp framför spegeln, kände mig så fin. Dock finns det ju även en baksida, för jämt och ständigt, kände jag mig trött och svag, svårt att koncentrera sig, min mens slutade, riktigt rädd blev jag för tappande av hår, samt få ytterligare kroppsbehåring som man kan drabbas av. Jag blev akutinlagd för dropp på grund av brist på olika kroppssalter, mitt hjärta höll på att stanna. Lite senare inlagd på psyket i Örebro, under några veckors tid.

Den hemskaste tiden i mitt liv, bli behandlad som en marionettdocka, inlåst i en lokal utan tillgång att gå ut, bestämda tider för toalett besök. Under hela tiden har jag vetat om att det är fel, men det känns ju så bra.. har alltid velat vara smal.. när jag äntligen blev det kändes det som om alla bara ville förstöra för mig, kände en orättvisa, varför ska andra få vara fria och göra som de vill, när jag själv inte får det? Jo för att jag blivit en fara för mitt egna liv. Just nu kan jag inte säga att jag är frisk, sedan tiden jag blev utskriven har jag ständigt spytt varje dag, spyr upp allt jag får i mig, ännu en gång har min mens slutat vilket betyder att jag är påväg åt samma håll igen. Blodprov, plus, blodtryck, vikt måste jag ständigt kolla varje vecka, en gång i månaden åker jag upp till ätstörningskliniken i Örebro.

Som de flesta vet om är jag en perfektionist, noggrann, älskar att hålla på med idrott och dans, min passion om man ska kalla detta för något, jag blev utesluten från både dansen och idrotten, kände att jag ville dö, fanns inget som kunde hålla mig kvar på fötter, de hade ju tagit ifrån mig mina vingar, hur skulle jag då kunna flyga? Såg fram emot flera aktiviteter som exempelvis en volleybollturnering, samt säffsen-resa, dock blev detta struket för min del i sista minuten, blev besviken, många tårar spilldes på grund av det.

Har nu blivit godkänd att få vara med på idrotten, samt att jag nu på måndag tänker sätta igång med dansandet igen, mina normala träningsbeteenden, har även länge funderat på att börja gymma, dock är inte det aktuellt för min del.. Eftersom att jag är på väg tillbaka till det gamla, det dåliga, riskerar jag nu, igen att bli inlagd, dock under en längre tid. Något jag inte alls vill, för min del vet jag att detta inte kommer gå över, men det gäller ju inte alla.. Det hemskaste är ändå att jag accepterat detta, att jag tänker klara mig så gott det går till det är över.. Har även skrivit en novell utifrån mig själv, vilken jag faktiskt fick ett A på, samt gick vidare med i lilla nobell om intresset finns. Här är i alla fall länken!

http://chippaz.blogg.se/2012/december/langtan-till-att-vara-den-man-vill-vara-min-novell-till-lilla-nobel.html

Mitt råd är att aldrig dra ner på mat, vill ni göra något gör det ordentligen, ta inga genvägar! Visst att man tar sig igenom banan fortare, dock får man även konsekvenser, vi kan säga att man blir disskriminerad från "spelet". Livet är inte bättre på denna sida, snarare tvärt om. Det som gör mig allra mest förundrad är hur jag, Filippa, kunde hamna i detta, jag som aldrig tänkt sådana tankar, jag som tänkt att detta inte varit fint tidigare när jag kollat på bilder, att jag nu bara ser vackra människor, ser det som normalt och underbart, tankar förändras så fort och till något så hemskt. Kom även på mig själv att ljuga för mig själv vilket jag aldrig tidigare gjort, vilket skrämde mig så enormt..

Mina vänner, lärare, skolsköterska, klasskamrater, samt skola, föräldrar, familj, syskon, men också utomstående hjälper mig väldigt mycket, vilket jag är så otroligt tacksam för, dock är jag inte alls säker på om detta kommer sluta gott. Kort och gott, gör inte samma misstag som jag, även om det känns som om det är värt det så kan jag ju säga att det är helt tvärtom. Hoppas detta hjälpte, kram kram!